Tiden står still!

Kära dagbok...
Tiden står still!
Jag försöker hela tiden se till nuet och vara här, vara nu. Men det känns svårt, allt spännande och fantastiskt väntar där framme i framtiden och jag bara längtar dit.


För att inte hamna i något döträsk då livet och vardagen känns meningslöst försöker jag "planera in" något att göra varje dag. Jag kan bara inte gå här hemma och strosa vilket då gör att jag bara fixar med allt här hemma så som disk, tvätt mm som i sin tur gör mig så uttråkad och bitter.

Perfekt tid att vara hemma på! Är en kommentar jag fått av många, men jag skulle så gärna vilja byta detta. Att gå hemma sjukskriven med värk som gör en mycket trött och sliten skulle jag så mer än gärna vilja byta mot att få vara pigg, energifylld, rörlig och arbetsam. De är lång tid kvar innan detta vänder, 7 veckor känns som en evighet just nu.

Om 8 veckor börjar ett helt nytt liv för oss! Vi har då 3 barn (nej, jag tror inte jag går över tiden mer en max 1 dag) vi har fått nycklarna till vårt hus och flytten har dragit igång. Jag bara längtar och väntar!

Mina fina underbara barn.

Jag längtar så efter att busa och leka med dem som vanligt igen!

/L

Ohälsa i Sverige

Kära dagbok...

Att vara sjuk i maginfluensa/vinterkräksjukan är aldrig en trevlig upplevelse för någon, men att genomgå denna hemska sjukdom och vara gravid samtidigt är verkligen ingen höjdare. Inte bara jag som tyckt de senaste dagarna varit jobbig utan även den där lilla inne i magen har varit väldigt orolig. Hen har snurrat och sparkat så mycket mer de senast dagarna än vad det gjort innan, troligen mest i protest då jag jag inte fått i mig så mycket (knapp vatten), vilket också gjort att jag troligen fick vätskebrist.

Idag har jag dock kunnat få i mig mat ordentligt och även försökt dricka så mycket som möjligt för att återställa balansen. Har dock känt mig väldigt orkeslös och matt hela dagen men räknar med att jag känner mig mer som vanligt imorgon och på fredag drar jag till jobbet som vanligt.
_________________________________________________________________________________

Jag ser väldigt lite på Tv i vanliga fall men nu när man varit sängliggande är det enda man gjort känns det som. Därav såg jag de första avsnitten av Bigges Loser Sverige som började denna vecka, jag har tidtagare år följt många av de amerikanska säsongerna (var dock ett tag sen). Något som slog mig och också skrämde mig var hur unga alla deltagare var. Många av deltagarna var inte ens 30 år ännu och ALLA deltagare vägde över 100 kg.

Vart är det i samhället det brister? Varför tar man inte hand om sig själv och sitt välbefinnande? Vad är det som gör att vi har denna ohälsa i Sverige, i världen?  Jag vet att det finns många olika förklaringar och anledningar till att människor hamnar i sådan ohälsa, men...

Det berörde mig och fick mig också att fundera och undra. Vilka vanor vill jag att mina egna barn ska få med sig redan nu som små som jag vill ska prägla dem resten av livet. Jo, jag vill att dem ska kunna ta hand om sin kropp, äta bra mat och också förstå vikten av att röra på sig och att man mår bra av de. För att känna livsglädje!

"Barn gör inte som du säger utan dem gör som du gör"

Därför lever vi hälsosamt där bra mat och rörelse/träning ingår i vårat vardagliga liv (dock lite mindre nu under min tuffa graviditet). Men jag hör Casper ofta säga; Jag ska bara träna lite. Bara det uttrycket gör mig lycklig, båda barnen är också gärna med när vi gör plankan eller andra styrkeövningar här hemma, vilket är helt underbart.

Jag vill ge mina barn livskvalité fullt ut!


/L

Inre stress

Kära dagbok...

En vecka fylld med inre stress, så skulle jag nog beskriva denna vecka som gått. Jag befarar att även veckan som nu kommer, kommer att innehålla en del inre stress. Jag trodde aldrig att det skulle påverka mig så mycket detta med hus köp och lägenhets försäljningen men det har det verkligen gjort.

I fredags hade vi en visningen då 7 intresserade kom och tittade varav tre (enligt mäklaren) var fortsatt intresserad. Imorgon ska det bli en privat visningen för en till och efter det hoppas vi på att budgivning startar. Men här kommer min oro in, tänk om det inte blir några bud? Tänk om ingen vill köpa vår lägenhet... Om så är fallet skulle det heller inte bli ett husköp för vår del, då det ekonomiska inte går ihop om vi inte får till en försäljning. Gissa om jag är en aning nervös inför veckan. Jag har ju praktiskt taget redan flyttat in i huset i tanken så även Casper så skulle allt detta inte bli av hamnar nog både jag och min son i sorg.

Men bara ett bud kommer in så hoppas jag på att mina nerver ska bli lugna och jag känner harmoni igen.

"Om livet skulle vara enkelt skulle det inte vara någon utmaning"

/L

Glädjen är tillbaks

Kära dagbok...
Äntligen har energin börjat komma tillbaka och illamående börjar lägga sig mer och mer. Börjar känna glädje igen, det känns så härligt! Förra veckan gick jag min första promenad på längre vilket kändes helt underbart, ikväll blev det av igen. Även skönt med lite tjejsnack med en vän, också de piggar alltid upp en. Jag har mött så många fina människor de senaste två åren sen vi flytta ut i Lindö och vissa har kommit mig närmare och har påverkat mig till det bättre. Jag känner mig lycklig!

Idag kom även vår lägenhet ut på annons så nu är det bara att vänta och se. Hoppas på att många kommer och tittar men också att några också är intresserade och vill köpa vår fina lägenhet.

Kolla in min lägenhet, tipsa gärna en vän som går i flyttankar!
http://www.erasweden.com/kontor/norrkoping/norrkoping/bostad/393529


/L

Nu säljer vi vårt hem...

Kära dagbok...
Idag har jag varit med om helt nya och spännande upplevelser. För idag har vårt hem blivit fotograferat inför den kommande försäljningen. Tanken är att annonsen ska vara ute på Internet till helgen och nästa vecka blir de annonsering i tidningen och slutet av veckan kör vi visningarna.
Andledningen till denna försäljning är att vi hittat vårt dröm hus. Nu på förmiddagen har vi besiktat huset och skrivit på kontraktet. Nu ska bara försäljningen på lägenheten gå igenom så går allt i hamn.  Men oj så mycket vuxen poäng jag fick nu helt plötsligt.
Det är stort de här! Jag har väntan på detta husköp sen jag var 19 år och flytta hemifrån och nu äntligen händer de. Den lycka och förväntningar som finns inom mig går inte att beskriva i ord eller ens förklara.
De enda lilla naktdel i de stora hela är väl att vi klämmer in barnafödande i samma veva som inflytt i huset, men så får de bli.
"Det blir inte alltid som man tänkt sig"
Ibland kan de även bli bättre.
/Linda

Up to date

Kära dagbok...
Vad jag saknar dig!!

Jag saknar min blogg, mitt skrivande och den härliga energin den faktiskt ger mig men jag verkar inte få till de! Dagarna går så snabbt och livet bara rullar i en väldig fart. Det går oftast veckor mellan de gånger jag startar min dator oftast bara en gång i månaden då alla räkningar ska betalas. Jag gillar det inte!

Mycket är det som händer nu.
Jag ska få bli mamma igen i sommar då vår tredje underbara skatt tittar ut. Känns dock väldigt overkligt trots att jag nu känner den där lilla i magen.

Imorgon går jag in i vecka 19 och tiden har gott väldigt fort. Dock har illamåendet varit det värsta jag varit med om med denna lila krabat, trodde jag mådde super dåligt med de andra två men den den här har tagit först pris i att få mamma att må för djävligt. Tur är att det nu börjat vända och har till och med kunnat trappa ner lite på medicinen vilket gör att jag känner mig gladare och piggare för vardag som går. Nu hoppas vi bara på att fogglossningen håller sig borta denna gång så jag slipper både smärtan och sjukskrivningen, jag vill så gärna jobba!

En liten snabb uppdatering om livet hos mig, önskar nu bara att det inte tar hundra år till nästa inlägg.

Ta hand om er!

/L

2013 hittade jag en del av mig själv som jag älskar men för tillfället tappat bort

Kära dagbok...

Jag har inte glömt dig, jag har bara varit... frånvarande!
Varken tiden, lusten eller suget att skriva har funnit inom mig på ett tag. Tror det beror mycket på allt som hänt under hösten och vardagen har gått i ett rasande tempo. Känslan har varit att idag är det måndag och så "pang" är det måndag igen, att hinna reflektera och tänka har inte funnits.

Men nu, i flera dagar har jag gått och känt den där känslan att det kliar i fingrarna - jag måste skriva!
Så nu sitter jag här vid tangenterna och låter fingrarna flöda över dem och en känsla av lättnad infinner sig i själen. Å, vad jag saknat detta!

Mitt senaste inlägg gjordes i somras och handla om proteinglass, men vad har hänt sen dess? Mycket! Jag börja nytt jobb och jobbar idag på ett föräldrakooperativ och storm trivs, känns som jag hittat hem när det gäller arbetsplats. Men många nya utmaningar och ett nytt arbetssätt kom med de nya jobbet vilket gjorde hösten intensiv, utmanande och mycket givande. Båda barnen börja gå heltid på förskolan och även de innebar en ny prövning för hela familjen, tid tillsammans bliv mindre och mer dyrbar.

Med alla dess nya förändringar som blev i vardagen förlorade jag greppet om min träning och mitt hälsoliv. Kände/känner sorg och förtvivlan över detta, höstens mörker hjälpte mig inte till de bättre, hur får man pusslet att gå ihop? Jobb, hämtning/lämning på förskolan och träning? Under föräldraledigheten var detta så mycket enklare även om det även då kunde vara svårt, men plötsligt kändes det omöjligt!

Men det finns inget som är omöjligt, eller hur? Allt går bara man vill, om man verkligen anstränger sig. Under 2013 som blev mitt hälsoår som jag förändrade mitt liv på stötte jag på många bra och klocka citat kring hälsa och träning, men ett som jag verkligen tog mig till hjärtat är Nikes citat; JUST DO IT!

Men vad var det då som hände? Hur kom det sig att träningen försvann? Inte allt på en och samma gång såklart utan mer successivt vecka för vecka. Det blev en nedtrappning från att tränat 4-5 gånger till veckan till att sen bara träna 3 och efter det blev målet att försöka få till 2 men lyckades bara med 1 och nu är jag nere på 0. Jag har ingen ursäkt jag har ingen direkt förklaring till denna nedtrappning som började ske och som jag själv inte reflekterade över och därför inte upptäckte i tid. Idag finns det en anledning till att träningen ligger på 0 men av personliga själ kan jag inte offentliggöra det så här i bloggen (än).

Men har jag gett upp? Kastar jag in handduken och "skiter" i allt nu? Inte en chans! Jag åstadkom något år 2013 som jag aldrig trodde jag var kapabel till. Jag blev en löpare och älskar det! Jag är fortfarande en löpare men en som bara kommit ur spår för tillfället jag ska bara komma upp ur diket. Förra året sprang jag 3 lopp något jag aldrig gjort i hela mitt liv. Vår Ruset blev starten för mig, jag sprang dem hela 5 km runt tog mig i mål och fick blodad tand. Efter de gav jag mig på att springa längre och ganska snart sprang jag min första mil. Detta inspirerade mig till att utmana mig extra och slutade med att jag sprang ytterligare två lopp, Stadsloppet och Bråviksloppet båda på 1 mil. Hade någon sagt till mig 2011 att jag skulle bli löpare och springa lopp som var en sträcka på en mil skulle jag bara skrattat och sagt att något sådant händer aldrig.

Jag ångrar inte en sekund att jag snörde på mig skorna och började springa. Men resan dit har varit väldig lång och absolut inte utan några hinder. Men nu när jag tänker tillbaka på det gångna året känner jag mig stolt och väldigt tacksam för att jag tog första steget, nu ska jag bara finna vägen tillbaka.

Hur ser då planen ut? Än så länge finns inget annat än en önskan och längtan till träning, men innan jag kan komma dit måste jag invänta min kropp, men jag hoppas den är redo snart för suget över att få svettas, att få jobba så musklerna blir som degmassa är mycket stort just nu. Jag längtar till och med till de där för jäkliga burpees...

2013 var ett fantastiskt år och min tro och önskan är att 2014 kommer bli ännu bättre. Jag skulle faktiskt kunna säga att jag hitta en ny del av mig själv en sida hos mig själv som jag verkligen älskade och som jag inte under några omständigheter vill förlora. Mitt hälsosamma jag!

Min fokus är på plats, mina drömmar finns i hjärtat och min motivation finns inom mig.
2014 jag välkomnar dig med mina öppna armar, utmana mig, ge mig kärlek och lycka och låt mig växa och bli starkare än vad jag någonsin varit förut.

/L