Det finns få saker jag är riktigt rädd för, men en av dem är döden. Den väcker tankar och känslor i en som får mig att känna obehag och illa till mods. Ibland kan jag få den där rädslan av, tänk om jag inte få se min barn växa upp? Tänk om jag inte få vara med så länge jag vill?
Jag tänker ganska ofta på de som jag saknar (Farfar, Morfar, Mormor), tänker på vad dem missar och att jag aldrig fick dela mina barn med dem. Det gör mig ledsen och ibland lite arg på världen bara för att den är så orättvis. Men sen tänker jag på allt det där fina dem gav mig som jag har med mig, mina minnen.
Min farfar gick bort när jag själv bara var 9 år vilket gör att jag inte mins honom så väl. Men de minnen jag har vårdar jag ömt.
Min morfar gick bort när jag var 15 år och honom mins jag mycket väl. Jag älskar min morfar. Han såg fram emot min studenten och att få vara med om de, men det fick han aldrig. Tänk om han skulle fått träffa mina barn, han hade varit som barn på nytt och legat på golvet och ålat, jag är helt övertygad om det. Det sista orden vi sa till varandra;
Morfar; Var rädd om dig nu min lilla skrutt.
Jag; Det är jag alltid morfar
Min mormor! Vilken stark kvinna. Hon fick kämpa hela sitt liv för att leva vilket jag verkligen beundrade henne för. Hon fick se mig ta studenten, ta min lärarexamen och gifta mig men för 3 år sen idag valde hon att avsluta sitt liv och sluta kämpa. Jag fick inte chansen att berätta att barnbarnsbarn var påväg. Jag hade velat att hon visste de. Jag älskar min mormor!
Så nu ikväll tänder jag ett ljus! Bara för dig mormor...
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar