Mitt monster!

Hej kära dagbok...

Igår hade jag en riktigt jobbig dag. Jag näst intill kollapsade totalt metalt. Bristen på sömn som varit så länge nu gör att tålamodet ligger på minus. Hela dagen var Cleo jättegrinig och ledsen, helt förståeligt med feber efter sprutorna men det gjorde att jag inte kunde lägga ner henne för ens 5 minuter. Annars brukar hon ligga väldigt mycket på golvet och "lek" annars om dagarna vilket gör att en annan faktiskt kan gå på toaletten, fixa lite lunch eller bara ligga bredvid henne och upptäcka världen. Men så var inte riktigt dagen igår...

Plötsligt upptäcker jag att klockan är tjugo i två och känner genast stressen. Klockan två måste jag hämta Casper. På med kläder och ut genom dörren och halvspringa bort till förskolan, då slogs jag av tanken; när amma jag lilltjejen sist??????? Men hon somna gott i vagnen, äntligen eftersom hon var vaken hela tiden hemma förutom en powenap på 20 minuter. Vid förskolan hämtar jag en glad kille som berättar om löven de krattat ihop på höstfesten de hade under förmiddagen.

Idag sätter vi på stövlarna, tänker inte göra om samma misstag som gårdagen då vi tog skorna och jag hade en kille med blöta kalla fötter när vi väl kom hem. Inte tänker jag heller ta "omvägen" hem som vi gjorde igår för då tog det över en timme hem en sträcka som jag går på 15-20 minuter. Allt detta står jag och tänker medan vi trälar på oss fingervantarna och mössan.

Väl ute! Vattenpölar mamma! Tur att jag tog stövlarna!
Utan för grinden tar jag ett djupt andetag, nu ska vi "bara" hem också. Trottoaren mamma! Ja, du måste gå på trottoaren...
Efter 3-4 meter från grinden tittar han på mig min fina pojk med bus i ögonen och säger;
Stor vattenpöl vägen, bilar blir blöta... och så tar han sina hoppsasteg ut på vägen.

Ungefär 50 meter kanske från förskolan håller kommunen på att gräva i vägen och fixar något med vattenledningarna. Självklart börjar grävskopan gräva just när vi kommer dit. Såklart att han ska få stå och titta en stund. Men efter sådär 10 minuter vill jag faktiskt börja röra mig hemåt. Lyckas övertala att stå på brädan baklänges så kan han fortfarande se grävmaskinen medan mamma går. Hej då grävskopan! Hej då! Hej då!

Ganska snart, bara ett kvarter ifrån grävskopan. Ska springa mamma!

Ett flertalet gånger stannar vi och tittar på stenar, fåglar, hoppar i vattenpölar och springer ifrån mamma, och då springer han självklart åt fel hål också. Varför kan han inte springa åt rätt håll. När vi har ungefär hundra meter kvar hem till porten får han för sig att springa iväg igen. Denna gång sätter jag mig på huk och bönar och ber till honom att komma så vi kan gå hem. Ja, jag gråter nästan och får bita ihop för att tårarna inte ska spruta. Det hela slutar med att han drar åt andra hållet och jag får ställa vagnen med Cleo vid gångvägen och springa efter och bära tillbaka honom till vagnen.

När jag äntligen tagit oss in i hissen upp till lägenheten börjar en lättnad komma, nu kan han i alla fall inte springa ifrån mig. När jag sen stänger ytterdörren om oss och låser dörren känner jag hur tårarna nästan strömmar ur mig. Jag klarat! Jag fick in honom i min trygga borg, här kommer han inte ifrån mig i alla fall.

Jag var helt förstörd och kände mig som världens sämsta mamma. Är det normalt att tycka det är så jobbigt? Har jag rätt till att gråta och känna mig så besegrad av en liten 2-årig? Det sluta med att jag ringde min egen mamma och sökte tröst men också vetskap. Är det så här? Kände min mamma så här?

Jag fick bekräftelse! Även mamma gick och grät vissa dagar när det var som värst... Det är så här! Men om nu alla har det så här, varför pratar vi inte om de? Varför berättar vi inte för varandra, vi mammor och pappor hur jävla jobbigt det är ibland?

Missförstå mig inte. Jag älskar mina barn mer än något annat och skulle kunna dö för dem. Men ibland är dem mer en bara en liten utmaning, som igår. Då kändes det som om helvetet kommit till jorden!

Jag har insett: 2-åringar är söta små monster som gör allt i sin makt för att trycka ner mig i skona. Men hur mycket han än testar och prövar mig så älskar jag mitt lilla monster.