Öppna förskolan skapade irritation och frustration

Jag kan ha ganska lätt för att bli små irriterad, förbanad och lite så där smått rasande på saker och ting. Oftast är det inget som någon direkt märker av, förutom mannen min som få stå ut med min frustration och irritation här hemma. Men här kan jag uttrycka mig, vilket gör att jag kanske kan släppa saken och sedan gå vidare.

Igår kväll besluta jag mig för att gå till öppna förskolan igen, tänkte att jag måste ge stället en chans eller hur? Jag är där vid 9.00 när stället öppnar och jag är på ett strålande humör. Den här gången är det faktisk en bland personalen som hälsar mig välkommen, vilket inte hände förra gången. Trevligt! När jag och Casper kom var det bara vi och två barn till med deras mammor där, men ganska snart började det ramla in fler barn och föräldrar. Stora barn blev ganska snart en majoritet och jag med typ två till hade våra "små" krypande/ liggande på golvet lite halvt skrämda.

Det finns flera saker som jag störde mig på. Då det var andra gången jag var där har jag inte träffat all personal där, borde man inte som personal vara mer aktiv? Dem hängde i köket och tog ingen direkt kontakt med oss vuxna eller direkt med barnen heller. Gjorde heller inga direkta direktiv när det blev allt fler personer i det lilla rummet, varför föreslog dem inte att alla stora barn skulle förflytta sig till stora rummet (som är möblerat för lite större barn). En av personal hade dessutom sitt barnbarn där, vilket gjorde att hon enbart var med honom, hallå? De andra gick mest runt och ojade sig om hur ont det hade i kroppen. Är de det här ni får betalt för? Är det hit våra skattepengar går till? Jag blir mest bara förbannad!

Casper trivdes dock ganska bra och han hittade leksaker som satt fast på en grind som var super spännande att pilla på. När han står där (jag sitter en bra bit ifrån) kommer det farm en flicka, skulle tro hon är kring 2år och bara sliter bort Caspers hand från grinden och knuffar honom hårt så han ramlar bakåt. Jag såg på avstånd att nu händer något och jag hinner precis fånga upp Caspers huvud i min hand innan han slår i golvet. Casper lite små chockad men vill gärna ställa sig upp igen. 

Mamman till flickan reagerar inte ens, utan låter flickan hållas. Detta upprepas flera gånger då hon går fram och vill knuffa Casper så han ramlar. Efter första gången lämnade jag inte Casper en meter och pratar med flickan att man inte får göra så. Efter tredje, fjärde, femte gången tittar jag lite på mamman, men hon verkar mest besvärad över att jag sagt ifrån till hennes lilla tjej. Flickan får inte en ända tillsägelse från sin mamma, trotts att hon gör detta mot flera barn och snor leksaker med mera.

Till en börjar blev jag lite arg på flickan men ganska snart insåg jag att det borde vara mamman jag ska vara irriterad på. Behöver vi inte uppfostra våra barn längre? Eller vad är det det handlar om? 

Efter sångsamlingen beslöt jag mig för att gå därifrån. Tycker personalen var skit, passa inte in bland föräldrarna som fanns där och jag märkte att Casper kunde fara illa. På vägen hem konstaterade jag att dit vill jag nog inte gå igen. Fördelen med att bo i en större stad är att det finns fler öppna förskolor så nästa gång blir det att pröva en ny och hoppas på att det är bättre där.

/Linda