Det kallas utveckling

Vi tror att vi är förberedda och att vi ska kunna hantera det så mycket bättre än alla andra och att det inte kan vara så himla "jobbigt". Ack så fel man har! När man sitter där mitt i natten med sitt barn som har åter igen ett hysteriskt utbrott och du har gjort verkligen ALLT som du kan komma på för att lugna och få de lilla barnen att somna om. Men vart hittar man dem där extra krafterna klockan halv tre på morgonen?

Eller när din söta lilla guldklimp trotsar till max med att göra ALLT som han vet att man inte får göra med och bara ge ett brett smilé tillbaka när han blir tillsagd. Man prövar allt som förälder, bli arg, prata lugnt och sansat, bli ledsen... Ja, jag kan rabbla på med olika tillvägagångssätt men INGET hjälper. Idéerna är nu slut.

Att komma in i en trotsålders fas är i sig inget negativt, de vet jag, det är det samma som utveckling. Självklart vill jag ju att min lille kille ska utvecklas och göra framsteg i sitt liv. Men...skulle inte första trotsåldern infinna sig när barnet är 2-3år? Varför ska han börja nu redan vid 1,5års ålder, måste han vara så tidig?

Med förhoppningen på att nu få lite bra tankbeställare och kanske även något bra tips har jag nu beställt hem Trotsboken. Den borde dimpa ner i vår post innan helgen. Jag hoppas nu på att den är så bra som jag fått höra av många andra och att den verkligen kan ge oss något bra verktyg.

Vår hjälp?

/Linda